"Kärlek och längtan. Astrov på Teater Giljotin"

Texterna till Astrov är hämtade från Anton Tjechovs ”Onkel Vanja” från 1897. Trots att det har gått över 110 år sedan de skrevs känns de märkligt moderna och karaktären får liv både genom dagens världsproblem, som till exempel naturkatastrofer, och genom tidlös, allmänmänsklig kris och kärlekstörst.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen.

Kärlek och längtan. Astrov på (Teater) Giljotin

Den febriga monologen kretsar kring karaktären Astrov, familjens läkare i Onkel Vanja. Här är han förvandlad till en förtvivlad ensamvarg med dåligt miljösamvete och iPhone.

Men mycket väl skulle han samtidigt kunna ha varit en läkare för hundra år sedan, minus mobiltelefonen. Hans tankar utgör centrum av porträttet, som inleds vid ett operationsbord där han är i färd med att avsluta en tolv timmar lång operation som slutar med att patienten dör. Självklart står pluntan och väntar på honom och självklart bäddar detta för existentiell kris och alla upptänkliga klyschor som historiskt sett tillhört idén om den tänkande vita mannen. Men i en modern kontext upplevs det i den här uppsättningen som något som berör alla människor.

Karaktären Astrov står framför en uppriggad kamera och upprepar mässande samma fras om hur vi människor förstör naturen. Det blir alltmer kraftfullt, hans röst alltmer ansträngd tills att han skriker ut orden till sin inbillade partner på andra sidan linsen. Han filmar sig som om han vill förstärka och förverkliga orden och som om problemen försvinner om han skriker tillräckligt högt, om han dokumenterar varje ord och ingivelse.

Han blir full och dansar som besatt, han faller ihop i en hög, han talar som i en feberdröm om ytterligare ett tillfälle när han inte kunde rädda livet på en patient. Dialogen med kameran, med liket, med personen som upprepade gånger söker honom på mobilen och med porrstjärnan i tidningen som han förverkligar, är en värld skild från den värld Tjechovs välbefolkade dramer utgörs av.

Men här finns samma klaustrofobiska känsla av att världen samtidigt krymper och blir större. En värld som blir allt svårare att greppa och samtidigt får individen desto svårare att förlika sig med sin borttynade maktposition.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen. En dynamisk fysik och inlevelse i talet når längst upp på översta raden och utstrålar pondus, trots förmodade premiärnerver. Han förmedlar väl en bottenlös förtvivlan och desperation, men också en känslighet som nästan blir komisk.

Men det är svårt att skratta åt den eftersom vi alla varit där i kriser och tvivel på den egna förmågan att fästa sig vid någon och förmågan att älska. I denna självömkan ryms naturligtvis en längtan efter kärlek. Det är en fin linje från brinnande desperation till hopp, drömmar, moral och längtan, vare sig det handlar om att göra världen till en bättre plats och rädda miljön eller att fånga upp känslan och våga kasta sig ut på den.

PERNILLA ANDERSSON
SCENKONST TIDNINGEN KULTUREN
PUBLICERAD 22 SEPTEMBER 2015