Recension SvD av Anna Ångström
Helan & Halvan – Another nice messLivet blir en fest med Röör och Holla
”Helan & Halvan” i Gunilla Röörs och Karina Hollas version blir en vacker, vemodig och underhållande skildring av vänskapens väsen. Med Beckett som resonans använder de teatern som frizon för lek och allvar och gör livet till en fest, skriver Anna Ångström.
Av Anna Ångström
Koncept & skådespelare: Karina Holla, Gunilla Röör. Kompositör: Rikard Borggård m fl. Ljus: Anders Shorty Larsson.
Samuel Beckett förbjöd som bekant kvinnor att spela hans absurda signaturpjäs ”I väntan på Godot”, en anvisning som har utmanats i sceniska queerprojekt och nytolkningar. Kanske skulle den svartsynte dramatikern, som ju älskade (stum)filmens komiker – Helan & Halvan, Charlie Chaplin, Buster Keaton och bröderna Marx – ha kapitulerat inför den kammarvariant som Karina Holla och Gunilla Röör nu spelar på Teater Giljotin.
Två mogna, mångsidiga och galet generösa kroppsekvilibrister tar sig, via just Helan och Halvan, an fragment av den pjäs Beckett själv kallade ”a bloody mess”. Klädda i kostymer och kubb sitter de på slitna kappsäckar i inledningen. Någon osynlig kraft verkar ha skruvat upp deras kroppar som rör sig mekaniskt och kastar hotfulla skuggor i fonden. ”Vi är två björnar som dansar på en het platta”, påstår dessa luffare som rids av existentiella kval; att bli ensamma, osynliga, glömda.
Liksom Didi och Gogo försöker de fördriva tiden och muntra upp sig med att gräla, retas och äta morot – när de inte funderar på att ta livet av sig. Och i Becketts anda är de samtidigt medvetna om sin roll som aktörer, som estradörer. De sjunger och spexar med en menande blick mot publiken.
Samspelet mellan Karina Holla och Gunilla Röör är tätt och vältajmat ut i minsta slapstick och betonar deras fysiska olikheter. Holländskan Holla är en förvandlingskonstnär av stora mått, som behärskar den fysiska avantgardeteaterns former. Hon gör Helan till en smått grotesk översittartyp med svårtyglade reflexer, som att sparka kumpanen i rumpan. Röörs underdog Halvan svarar dansant och avväpnande snabbt. De hänger ihop som ler och långhalm och tacklar sin livsångest på ett rörande vis. Att demonstrera olika former av manligt skratt kan vara en metod, att dela en värmande filt och sjunga Chaplins sång ”Smile, what's the use of crying?” en annan.
”Helan & Halvan” i den här kvinnoversionen blir en vacker, vemodig och våldsamt underhållande skildring av vänskapens väsen och konsten att överleva. Holla och Röör använder teatern som frizon för lek och allvar, och gör livet till en fest med denna sceniska pärla.