Recension i DN av Maina Arvas

Foto: Joshua Walter

Foto: Joshua Walter

Karina Holla är magnifik i rollen som Max/Hella.

Ett litet scenkonstverk som kryper under huden.

För att överleva när hennes man dör i cancer tar en fattig kvinna i 1930-talets Tyskland över den döde makens identitet – det är helt frankt hans jobb som kranförare hon vill åt. Men på köpet skapas naturligtvis en fascinerande historia. En historia om desperata handlingar i desperata tider men också om kropp, identitet och genus.
Berättelsen ska vara sann, den tyske dramatikern Manfred Karge plockade upp den från ”Der Arbeitsplatz” av Bertolt Brecht (som plockade upp den bland moderna vandringssägner) och skrev monologen ”Jacke wie Hose”.

När den holländska scenkonstnären Karina Holla nu är tillbaka på Teater Giljotin för ett gästspel med ”Främmande kropp”, där hon för första gången använder ett existerande manus, är det Karges text hon arbetar med. Hans pjäs har tolkats som en berättelse om Tysklands trauma och föränderliga nationella identitet, men i brittiska uppsättningar (och filmen ”Man to man” från 1992 med Tilda Swinton) låg fokus på det med våra samtida ögon rätt uppenbara genustemat.

Den mimiska mästaren Holla lyckas dock förmedla båda perspektiven på sitt alldeles egna sätt. Det är hisnande och ofta väldigt roligt när hon spelar kvinnan som gömmer sitt pass, begraver maken under en gravsten med namnet Ella Gericke, och tar över Max Gerickes kläder och kranförarjobb (hörde jag någon tänka fallossymbol?).

Det är också drabbande sorgligt. Max/Ellas ensamhet och rädsla för upptäckt kryper under huden. Är hon en kvinna som egentligen vill vara man, eller är hon en man som egentligen vill vara kvinna? Eller ännu hellre, varför tvingas hon välja? Här finns också en glimt av frihet. (Som Swinton ska ha sagt om rollen: ”Ella blir inte en man, hon tillåter sig att vara så manlig som hon är. Det är inte imitation, det är erkännandet av något som har funnits där hela tiden.”)

Under huden kryper också skildringen av Nazi-Tyskland. Som när Max/Ella äter griskött för att bevisa sig vara en riktig tysk man, och de vita benen som blir kvar när köttet gnagts av blir en bild av andra världskrigets fasor.

Hollas unika bidrag till berättandet av historien är hur hon själv använder sin kropp. Hennes mimik har så många lager, fenomenalt gestaltar hon titeln på uppsättningen: rör sig i en främmande kropp. Ibland ser hon ut som en marionett, vars trådar hon själv drar i, en mekanisk docka uppvriden i ryggen eller en animerad lerfigur. Ibland är hon helt nära och självklar i sin kropp. Användningen av röst, ljud och ljus är också viktig, och bidrar till att göra detta till ett litet och koncentrerat entimmes scenkonstverk.

Maina Arvas

Föregående
Föregående

Recension SR Kulturnytt

Nästa
Nästa

Recension Aftonbladet