Recension Aftonbladet

Magiskt när hon blir han.
Fysisk teater med Karina Holla på Giljotins scen
.

TEATER Karina Holla påminner om scengeniet Laurie Anderson fast avskalad megatekniken. I stället fattig teater: ett dunkelt rum, ett par stolar, några gulnade tidningsklipp och så den lilla skådespelarkroppen i herrpyjamas. Denna kropp som växer, vrider sig groteskt, växlar mellan djup mansröst och berättarjagets guidning genom ett livsöde.

 Det var Ella/Max Gerickes liv som en gång fick Bertolt Brecht att inse att kön är en konstruktion. Att det inte behövs mycket mer än mod för att kortsluta den slentrianmässiga kopplingen mellan biologi och kategorierna ”kvinna” och ”man”. Ekonomiskt trångmål och/eller kroppslig-begärsmässig otrivsel kan föda ett sådant mod.

När medellösa Ella Gerickes make dog strax före andra världskriget tog hon över hans identitet och jobb som kranskötare. Brecht lyfte fram den ekonomiska sidan av hennes val i berättelsen Der Arbeitsplatz och indirekt i transvestismen i Den goda människan i Sezuan.

 Hans lärljunge Manfred Karge återanvände till Gerickes livsöde i den pjästext Karina Hollas timslånga Främmande kropp bygger på. Också hos Holla är Ella Gerickes förvandling till Max ett påtvingat ekonomiskt offer. Max-mannens ölstinna buk är ett hån mot den inre Ellas drömda gravidmage.

Queerheten som gör mig upprymd sitter alltså inte i den hyfsat begärsnormativa tolkningen av Gerickes process. Det är Hollas magiska och makabra förvandlingar som gör mig härligt yr. Fysisk teater, jag visste inte att jag saknade den förrän Nederländerna landade på Teater Giljotin.

Teater

Amelie Björck