DN recension - Maina Arvas

Jon Fosses drama blir en hotfull och våldsam #metoo-thriller

Teater Giljotins uppsättning laddar Jon Fosses ”Någon kommer att komma” med en tydlig vrede. Maina Arvas ser ett klaustrofobiskt svartsjukedrama där våldet bor i männens kroppar.

Det är något bekant över den där bänken, och det sluttande scengolvet. Var det inte precis här som kvinnan och mannen i Jon Fosses ”Vinter” möttes när regissören Kia Berglund satte upp den på samma scen 2004? Och ändå inte. I stället för i en park står bänken i Youlian Tabakovs minimalistiska scenografi nu framför en fond av hav och mörk himmel.

Om den uppsättningen var film noir i stadsmiljö så är den här thriller i kustlandskap. Ett par har köpt ett gammalt hus vid havet för att kunna vara ”ensamma tillsammans”, en fras de upprepar tvångsmässigt. De talar om hur endast andra människor är ett problem på ett sådant sätt att vi tidigt förstår att det är tvärtom: faran finns precis här mellan dem. Det ödesdigra förstärks av Anders Shorty Larssons oroande ljusdesign och Rikard Borggårds mullrande musik.

Även här är det Tobias Hjelm som spelar ”Han”. Är det rentav en version av samma par vi möter i denna pjäs? Kanske vill Kia Berglund att vi ska låta tanken fladdra förbi. Att hon var den som introducerade Fosse i Sverige på 1990-talet, faktiskt var först med att spela denna succédramatiker utanför Norge, ger henne naturlig pondus. Har hon inte ofta lagt in en större tydlighet i sina Fossetolkningar än vad som anses passande för hans dramatik? Här finns i alla fall en betydligt mer konkret gestaltning av texten än hur jag exempelvis minns samma pjäs i Eirik Stubøs återhållna och avskalade regi för Riks Drama 2002.

Teater Giljotins ”Någon kommer att komma” är ett starkt klaustrofobiskt svartsjukedrama där våldet bor i männens kroppar. Fosses berömda tystnader dunkar. Angela Kovács ”Hon” är så rädd att hon skakar, och Zardasht Rads hotfullhet är påtagligt fysisk. Det finns en känslosamhet och vrede i regin, kanske extra laddad av en samtid där en lavin av kvinnors vittnesmål om förtryck får patriarkala strukturer att skaka.

Frågan är om Berglund låser Fosses text. Ja, på ett sätt. Men hon dödar aldrig de betydelsebärande mellanrummen mellan orden. Det är som om hon vill säga att så här kan man också spela Jon Fosse. Och har man modet, teamet och den här fenomenala ensemblen så kan man det.

Maina Arvas - DN