Expressen Recension

Svenska teatrar har för stor respekt för Fosse

Publicerad 23 nov 2017 kl 12.35

Teater Giljotin spelar "Någon kommer att komma" av Jon Fosse. Maria Edström är glad att de hittat fram till den norska dramatikerns rytm.

"Jag är en litterär country-sångare” sa Jon Fosse häromåret i norsk radio och där var han inte helt fel ute. Han har rytmen, språkets musikaliska omtag och upprepningar. Och en stor dos sentiment.

Svenska uppsättningar har inte sällan väl mycket respekt för tystnaden, pauserna och det fåordiga och spelar Fosse i en statuarisk ultra-rapid som lätt blir tråkig. Kanske det storslagna temat hämmar; gestalter från det norska Vestlandet med sitt hav och sin stora himmel. Med kärlek, död och födelse i generationernas väv. Men precis som i hans sista romantrilogi som handlar om allt detta – finns också spelemannen som "spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga".

Kia Berglund vågade

Kanske är det också så man måste spela Fosse och när nu regissören Kia Berglund på Teater Giljotin i Stockholm, som en gång introducerade Fosse i Sverige när ingen annan vågade, sätter upp ”Någon kommer att komma” från 1996 (finns också som opera!) så både respekterar och utmanar hon traditionen.

Ett gammalt hus, himlen, havet och ett kärlekspar av kusligaste slag - ett som efter mycket trassel äntligen fått varandra – och nu bara har ångest. 

Hon och Han, i mycket trovärdigt samspel av Angela Kovács och Tobias Hjelm, är som vilse på den tomma sluttande scenen. Klamrar, besvärjer, bevakar varandra svartsjukt i Fosses språkslingor i lyhörd översättning av Lars Norén.

Likt balladens refräng: ”Vi  ska vara ensamma tillsammans” kommer så hemsökelsen: ”Någon kommer att komma”. 

Zardasht Rad tillför nerv

Och någon kommer verkligen: Zardasht Rads Mannen, granne och försäljaren av huset. Rads porträtt är utrerat, hans stil aggressivt flörtig och närgången. Hans tolkning tillför temperament och nerv till Fosse – här sitter taktslagen exakt i replikerna. 

Kia Berglund lyckas ge Fosses gestalter kött och blod och andning. Men hade hon helt vågat släppa ”Fosse-traditionen” hade den här psychothriller-balladen riktigt kunnat svänga.