Sista spelveckan

Astrov in action

Astrov in action

Nu går vi in i sista spelveckan med endast 6 föreställningar kvar! Boka dina biljetter och missa inte denna djupdykning i Tjechovs karaktär Astrov. 

Recensioner i utdrag:

”Det är varmt, sand på golvet, cikadorna sjunger och en poplåt hörs svagt i en transistorradio och vår Astrov står i sina smutsiga gröna kirurgkläder och opererar under primitiva förhållanden – långt från det sönderfallande tsardömet Ryssland – här är vi hos nuets läkare vid gränserna, sjukdomens, krigets och det egna psykets gränser.” SR-Kulturnytt

”Texterna till Astrov är hämtade från Anton Tjechovs ”Onkel Vanja” från 1897. Trots att det har gått över 110 år sedan de skrevs känns de märkligt moderna och karaktären får liv både genom dagens världsproblem, som till exempel naturkatastrofer, och genom tidlös, allmänmänsklig kris och kärlekstörst.” Tidningen Kulturen

”Lyckad dissekering av Tjechovs Astrov. Det händer ibland att någon liksom frikopplar en roll från dess sammanhang och tid för att dissekera den. Tittar mer noggrant ner mot den avgrund vi alla är. Skär bland senor och bevekelsegrunder, obducerar alla dessa repliker för att hitta en kärna – inte bara en bifigur. ” SvD

SvD recenserade Astrov

Lyckad dissekering av Tjechovs Astrov

Det händer ibland att någon liksom frikopplar en roll från dess sammanhang och tid för att dissekera den. Tittar mer noggrant ner mot den avgrund vi alla är. Skär bland senor och bevekelsegrunder, obducerar alla dessa repliker för att hitta en kärna - inte bara en bifigur. 

Läs hela recensionen

svd bild.JPG

"Det är effektfullt"

”Astrov” – Tjechovs rollfigur på Teater Giljotin.

Att göra en ny pjäs utifrån en rollfigurs perspektiv är ett grepp som tex dramatikern Tom Stoppard gjorde med Gyllenstierna och Rosencrantz ur Shakespeares ”Hamlet” – nu har regissören Kia Berglund på Teater Giljotin i Stockholm gjort detsamma med läkaren Astrov i Tjechovs ”Morbror Vanja”. Skådespelaren Josef Säterhagen står ensam på scen i en dryg timme i föreställningen ”Astrov.” Maria Edström var där.

Det är varmt, sand på golvet, cikadorna sjunger och en poplåt hörs svagt i en transistorradio och vår Astrov står i sina smutsiga gröna kirurgkläder och opererar under primitiva förhållanden – långt från det sönderfallande tsardömet Ryssland – här är vi hos nuets läkare vid gränserna, sjukdomens, krigets och det egna psykets gränser.

Det är effektfullt att dubbelexponera Tjechovs trötte doktor med denne moderne biståndsläkare, så lika: betingelserna som gröper ur, skapar en trötthet bortom sans och vett, bara alkohol och nåt slags kärlek lindrar till slut.

Josef Säterhagen spelar säkert fram denna ett slags belägenhet, likt sin förlaga längtar han hem till sina gröna skogar som för att få luft. Han blir alltmer besynnerlig, egendomlig, ”nördig” som han säger. Och döden är här lika ohjälplig.

Föreställningen formar sig till en sårig och intensiv meditation över hjälpandets hjälplöshet, och precis som Tjechovs Astrov undrar vi om framtidens människor; ”Kommer de ha ett gott ord över för oss?”

Maria Edström SR Kulturnytt

LYSSNA PÅ RADIORECENSIONEN

"Kärlek och längtan. Astrov på Teater Giljotin"

Texterna till Astrov är hämtade från Anton Tjechovs ”Onkel Vanja” från 1897. Trots att det har gått över 110 år sedan de skrevs känns de märkligt moderna och karaktären får liv både genom dagens världsproblem, som till exempel naturkatastrofer, och genom tidlös, allmänmänsklig kris och kärlekstörst.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen.

Kärlek och längtan. Astrov på (Teater) Giljotin

Den febriga monologen kretsar kring karaktären Astrov, familjens läkare i Onkel Vanja. Här är han förvandlad till en förtvivlad ensamvarg med dåligt miljösamvete och iPhone.

Men mycket väl skulle han samtidigt kunna ha varit en läkare för hundra år sedan, minus mobiltelefonen. Hans tankar utgör centrum av porträttet, som inleds vid ett operationsbord där han är i färd med att avsluta en tolv timmar lång operation som slutar med att patienten dör. Självklart står pluntan och väntar på honom och självklart bäddar detta för existentiell kris och alla upptänkliga klyschor som historiskt sett tillhört idén om den tänkande vita mannen. Men i en modern kontext upplevs det i den här uppsättningen som något som berör alla människor.

Karaktären Astrov står framför en uppriggad kamera och upprepar mässande samma fras om hur vi människor förstör naturen. Det blir alltmer kraftfullt, hans röst alltmer ansträngd tills att han skriker ut orden till sin inbillade partner på andra sidan linsen. Han filmar sig som om han vill förstärka och förverkliga orden och som om problemen försvinner om han skriker tillräckligt högt, om han dokumenterar varje ord och ingivelse.

Han blir full och dansar som besatt, han faller ihop i en hög, han talar som i en feberdröm om ytterligare ett tillfälle när han inte kunde rädda livet på en patient. Dialogen med kameran, med liket, med personen som upprepade gånger söker honom på mobilen och med porrstjärnan i tidningen som han förverkligar, är en värld skild från den värld Tjechovs välbefolkade dramer utgörs av.

Men här finns samma klaustrofobiska känsla av att världen samtidigt krymper och blir större. En värld som blir allt svårare att greppa och samtidigt får individen desto svårare att förlika sig med sin borttynade maktposition.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen. En dynamisk fysik och inlevelse i talet når längst upp på översta raden och utstrålar pondus, trots förmodade premiärnerver. Han förmedlar väl en bottenlös förtvivlan och desperation, men också en känslighet som nästan blir komisk.

Men det är svårt att skratta åt den eftersom vi alla varit där i kriser och tvivel på den egna förmågan att fästa sig vid någon och förmågan att älska. I denna självömkan ryms naturligtvis en längtan efter kärlek. Det är en fin linje från brinnande desperation till hopp, drömmar, moral och längtan, vare sig det handlar om att göra världen till en bättre plats och rädda miljön eller att fånga upp känslan och våga kasta sig ut på den.

PERNILLA ANDERSSON
SCENKONST TIDNINGEN KULTUREN
PUBLICERAD 22 SEPTEMBER 2015

"Lyckad dissekering av Tjechovs Astrov"

Josef Säterhagen ger läkaren Astrov ett slags rastlös, lätt obehaglig aggression. Foto: Rikard Borggård

Josef Säterhagen ger läkaren Astrov ett slags rastlös, lätt obehaglig aggression. Foto: Rikard Borggård

Astrov

Genre Teater
Regi Kia Berglund
Medverkande Josef Säterhagen
Teater Giljotin
Text: Anton Tjechov Musik: Rikard Borggård

Det händer ibland att någon liksom frikopplar en roll från dess sammanhang och tid för att dissekera den. Tittar mer noggrant ner mot den avgrund vi alla är. Skär bland senor och bevekelsegrunder, obducerar alla dessa repliker för att hitta en kärna – inte bara en bifigur.

Mikhail Lvovitsj Astrov, lantläkaren och fritidsfilosofen, tillhör pjäsen ”Morbror Vanja”. Tjechov låter honom ta relativt stor plats, Astrov är en kraschad idealist – av en sort som alltid går att känna igen. Han kan lika gärna vara en vänsterfigur från 60-talet som gett upp och börjat supa men ändå klamrar sig fast vid några käpphästar, miljöengagemanget bland annat. En gång var världen var full av löften. Nu sliter han på landet, hinner nästa aldrig fram till sina patienter och har opererat berusad och därvid råkat ha ihjäl minst en människa. Han år uttröttad, på gränsen till sammanbrott.

Nu gör skådespelaren Josef Säterhagen en knappt timslång monolog på Teater Giljotin. På ett golv av jord opererar Astrov så att blodet sprutar. Säterhagen håller sig till stor del till Tjechov men lägger till en del, bland annat en lång scen där han onanerar men ständigt blir avbruten. Astrov är här verkligen på väg att bryta ihop, Säterhagen ger rollen en stor dos febrig nerv men också ett slags rastlös, lätt obehaglig aggression.

Astrov blir en egen pjäs, ett undergångsdrama om en man som velat så mycket och som nu är totalt ensam och aldrig hinner ifatt sina drömmar. Säterhagen låter rollen balansera på en mycket tunn tråd av knappt hophållen vilja. Det brutala blandas med det subtila. Josef Säterhagen står nära inpå publiken och visar sprickorna, tomheten och den urgröpta drömmen om meningsfulla sammanhang. Det är en liten skärva av en stor tragedi.

Publiksamtal med katastrofdoktorn

Schreeb är katastrofläkare och en av grundarna till Läkare Utan Gränser. Han är docent vid Karolinska Institutet och leder Kunskapscentrum för internationell katastrofmedicin. 2014 utsågs han till Årets Svensk och i december 2014 tilldelades han Prins Carl-medaljen för sina framstående internationella humanitära insatser. Han har 25 års erfarenhet av att arbeta som kirurg vid katastrofområden utomlands. Johan har även skrivit boken Katastrofdoktorn där han berättar om sina erfarenheter av att jobba som läkare ute på fältet.

Onsdag den 23 september gästar Johan von Schreeb Teater Giljotin i samband med föreställningen ASTROV Tjechov. Ett samtal med fokus på människans inre kompass och dialog i utsatta situationer. Vi lever i tider av oro. Inte sedan Andra Världskriget har så många människor varit på flykt runt om i världen. Både krigs och miljöflyktningar ökar och det ställer mänskligheten inför stora prövningar. Hur hanterar vi vår inre dialog, vad händer med människor i extremt utsatta situationer och hur hanterar vi oss själva och varandra i ett katastrofläge? Detta är några av frågorna vi samtalar med Johan von Schreeb om den 23 september i samband med föreställningen ASTROV Tjechov på Teater Giljotin.

ONSDAG 23 september

Föreställning kl 19.00 – 20.10
Paus med mat & dryck – 20.10 – 20.30
Johan von Schreeb samtalar med Teater Giljotin och publik 20.30 – 21.30

Pris 250 sek inklusive föreställning & samtal.

Plats: St:Eriksplan, Torsgatan 41, 113 62 Stockholm

Publiksamtal med Johan von Schreeb

Johan von Schreeb på omslaget Katastrofdoktorn

Johan von Schreeb på omslaget Katastrofdoktorn

 

Exklusivt samtal den 23 september!

Schreeb är katastrofläkare och en av grundarna till Läkare utan gränser. Han är docent vid Karolinska Institutet och leder Kunskapscentrum för internationell katastrofmedicin. 2014 utsågs han till Årets Svensk och i december 2014 tilldelades han Prins Carl-medaljen för sina framstående internationella humanitära insatser. Han har 25 års erfarenhet av att arbeta som kirurg vid katastrofområden utomlands. Johan har även skrivit boken Katastrofdoktorn där han berättar om sina erfarenheter av att jobba som läkare ute på fältet.

Onsdag den 23 september gästar Johan von Schreeb Teater Giljotin i samband med föreställningen ASTROV Tjechov. Ett samtal med fokus på människans inre kompass och dialog i utsatta situationer. Vi lever i tider av oro. Inte sedan Andra Världskriget har så många människor varit på flykt runt om i världen. Både krigs och miljöflyktningar ökar och det ställer mänskligheten inför stora prövningar. Hur hanterar vi vår inre dialog, vad händer med människor i extremt utsatta situationer och hur hanterar vi oss själva och varandra i ett katastrofläge? Detta är några av frågorna vi samtalar med Johan von Schreeb om den 23 september i samband med föreställningen ASTROV Tjechov på Teater Giljotin.

Onsdag 23 september

Föreställning kl 19.00 – 20.10
Paus med mat & dryck – 20.10 – 20.30
Johan von Schreeb samtalar med Teater Giljotin och publik 20.30 – 21.30

Pris 250 sek inklusive föreställning & samtal.

Boka via: teatergiljotin@gmail.com eller 070-641 58 22

Plats: St:Eriksplan, Torsgatan 41, 113 62 Stockholm

Besök av Johan von Schreeb

Kia Berglund, Johan von Schreeb och Josef Säterhagen

Kia Berglund, Johan von Schreeb och Josef Säterhagen

Spännande inspirationssamtal med Johan von Schreeb inför föreställningen ASTROV Tjechov på Teater Giljotin. Schreeb är katastrofläkare och en av grundarna till Läkare utan gränser. Han är docent vid Karolinska Institutet och leder Kunskapscentrum för internationell katastrofmedicin. 2014 utsågs han till Årets Svensk och i december 2014 tilldelades han Prins Carl-medaljen för sina framstående internationella humanitära insatser. Han har 25 års erfarenhet av att arbeta som kirurg vid katastrofområden utomlands. Vilken inspiration! Och vilken fantastisk och ödmjuk person!

Biljetter ute!

Biljetter till föreställningen Astrov finns ute nu!

Vi djupdyker i karaktären Astrov och utforskar Tjechovs texter med en intensiv och visuell skildring. Under ett febrigt och angeläget porträtt får vi följa hans tankar om miljö, ansvar, plikt och moral, längtan efter kärlek och svårigheten i att följa sin dröm.

Spelperiod 17 september – 30 oktober

Pris: 200 sek

Studerande, Arbetssökande & Pensionär: 150 sek

Recension i DN av Maina Arvas

Foto: Joshua Walter

Foto: Joshua Walter

Karina Holla är magnifik i rollen som Max/Hella.

Ett litet scenkonstverk som kryper under huden.

För att överleva när hennes man dör i cancer tar en fattig kvinna i 1930-talets Tyskland över den döde makens identitet – det är helt frankt hans jobb som kranförare hon vill åt. Men på köpet skapas naturligtvis en fascinerande historia. En historia om desperata handlingar i desperata tider men också om kropp, identitet och genus.
Berättelsen ska vara sann, den tyske dramatikern Manfred Karge plockade upp den från ”Der Arbeitsplatz” av Bertolt Brecht (som plockade upp den bland moderna vandringssägner) och skrev monologen ”Jacke wie Hose”.

När den holländska scenkonstnären Karina Holla nu är tillbaka på Teater Giljotin för ett gästspel med ”Främmande kropp”, där hon för första gången använder ett existerande manus, är det Karges text hon arbetar med. Hans pjäs har tolkats som en berättelse om Tysklands trauma och föränderliga nationella identitet, men i brittiska uppsättningar (och filmen ”Man to man” från 1992 med Tilda Swinton) låg fokus på det med våra samtida ögon rätt uppenbara genustemat.

Den mimiska mästaren Holla lyckas dock förmedla båda perspektiven på sitt alldeles egna sätt. Det är hisnande och ofta väldigt roligt när hon spelar kvinnan som gömmer sitt pass, begraver maken under en gravsten med namnet Ella Gericke, och tar över Max Gerickes kläder och kranförarjobb (hörde jag någon tänka fallossymbol?).

Det är också drabbande sorgligt. Max/Ellas ensamhet och rädsla för upptäckt kryper under huden. Är hon en kvinna som egentligen vill vara man, eller är hon en man som egentligen vill vara kvinna? Eller ännu hellre, varför tvingas hon välja? Här finns också en glimt av frihet. (Som Swinton ska ha sagt om rollen: ”Ella blir inte en man, hon tillåter sig att vara så manlig som hon är. Det är inte imitation, det är erkännandet av något som har funnits där hela tiden.”)

Under huden kryper också skildringen av Nazi-Tyskland. Som när Max/Ella äter griskött för att bevisa sig vara en riktig tysk man, och de vita benen som blir kvar när köttet gnagts av blir en bild av andra världskrigets fasor.

Hollas unika bidrag till berättandet av historien är hur hon själv använder sin kropp. Hennes mimik har så många lager, fenomenalt gestaltar hon titeln på uppsättningen: rör sig i en främmande kropp. Ibland ser hon ut som en marionett, vars trådar hon själv drar i, en mekanisk docka uppvriden i ryggen eller en animerad lerfigur. Ibland är hon helt nära och självklar i sin kropp. Användningen av röst, ljud och ljus är också viktig, och bidrar till att göra detta till ett litet och koncentrerat entimmes scenkonstverk.

Maina Arvas

Recension Aftonbladet

Magiskt när hon blir han.
Fysisk teater med Karina Holla på Giljotins scen
.

TEATER Karina Holla påminner om scengeniet Laurie Anderson fast avskalad megatekniken. I stället fattig teater: ett dunkelt rum, ett par stolar, några gulnade tidningsklipp och så den lilla skådespelarkroppen i herrpyjamas. Denna kropp som växer, vrider sig groteskt, växlar mellan djup mansröst och berättarjagets guidning genom ett livsöde.

 Det var Ella/Max Gerickes liv som en gång fick Bertolt Brecht att inse att kön är en konstruktion. Att det inte behövs mycket mer än mod för att kortsluta den slentrianmässiga kopplingen mellan biologi och kategorierna ”kvinna” och ”man”. Ekonomiskt trångmål och/eller kroppslig-begärsmässig otrivsel kan föda ett sådant mod.

När medellösa Ella Gerickes make dog strax före andra världskriget tog hon över hans identitet och jobb som kranskötare. Brecht lyfte fram den ekonomiska sidan av hennes val i berättelsen Der Arbeitsplatz och indirekt i transvestismen i Den goda människan i Sezuan.

 Hans lärljunge Manfred Karge återanvände till Gerickes livsöde i den pjästext Karina Hollas timslånga Främmande kropp bygger på. Också hos Holla är Ella Gerickes förvandling till Max ett påtvingat ekonomiskt offer. Max-mannens ölstinna buk är ett hån mot den inre Ellas drömda gravidmage.

Queerheten som gör mig upprymd sitter alltså inte i den hyfsat begärsnormativa tolkningen av Gerickes process. Det är Hollas magiska och makabra förvandlingar som gör mig härligt yr. Fysisk teater, jag visste inte att jag saknade den förrän Nederländerna landade på Teater Giljotin.

Teater

Amelie Björck