Reportagearkiv

Reportage från 2003

Nu går Kia Berglund till ”institutionerna”

— En trädgårdsmästare i teaterkolonin. Regissör Kia Berglund har som princip att alltid göra något modigt. Hon är konstnärlig ledare för Teater Giljotin som haft en central roll i det samtida svenska teaterlivet. Nu ”friar” institutionerna. I höst gör Kia Berglund en komedi på Dramaten. 

Dagens repetitioner av Yasmina Rezas pjäs Tre versioner av livet på Dramaten är över och skådespelarna Thomas Hanzon, Anna Pettersson, Peter Andersson och Nina Togner-Fex har hunnit ge sig av. Kia Berglund lämnar pappersarbetet, plockar ut snuset och poserar snällt för fotografen. Flätorna och de okynnigt glittrande ögon för tankarna till en frihetstänkande Pippi Långstrump. Någon demonregissör vill hon heller inte vara. 
Kia Berglunds mål är inte att överflytta sina egna inre bilder till scenen. ”Den versionen av pjäsen har jag redan sett.” Hon vill bli överraskad och skapa nya bilder utifrån mötet med ensemblen. 
– Poängen med teater är att det är ett delat ansvar och många medskapande. Jag ser mig som en trädgårdsmästare som ska få skådespelarnas inre mentala frihet att blomstra, så liv och närvaro uppstår. Det tar tid, kräver mod och kunskap och är svårare än att vara demonregissör.    

Möbleringen i repetitionslokalen visar att vi befinner oss i ett vardagsrum. Där ska en kvartett storstadsmänniskor, fokuserade på framgång, karriär och status, mötas och tvingas ompröva sina värderingar och val i livet. 
– Berättelsen är en raffinerad lek med tillvarons villkor. Förutsättningarna och perspektiven förändras gradvis, förklarar Kia Berglund. 
Publiken får se tre versioner av samma händelse spelas upp. Premiär är det på Dramatens lilla scen den 3 november.
Kia Berglund har aldrig tidigare satt upp en komedi, däri ligger det en utmaning. Naturligtvis är det också laddat att göra Dramatendebut, det märker hon inte minst på omgivningens reaktioner.
– Jag ser det som en spännande upplevelse och en möjlighet att bredda mina erfarenheter. Men det är skönt att veta att allt inte står och faller med detta, säger hon och tillägger att nu måste hon få kaffe. 

Efter repetitionerna är Kia Berglund ”slut i huvudet av alla intryck” dessutom har hon just lagt av att röka. Vi slinker in på ett av Stockholms USA-influerade ”coffee house” och beställer samstämmigt café latte.  
Kia Berglund är självlärd som regissör och tillägger att inom det yrket ses man som ung ovanligt länge (hon är 39 år). Hon har utbildat sig genom att göra teater. Ju mer hon lär sig, desto mer kunskaper inser hon att det finns att inhämta. ”Det är som när jag trodde jag kunde allt om buddism och började läsa religionshistoria”. 
Första gången Kia Berglund satte avtryck i teatervärlden var med Belsebubsonaten som hon regisserade på Teater Aurora i en jättelik bassäng. Hon fick lysande recensioner, men var själv inte helt nöjd. 
– Föreställningen handlade nästan enbart om form, som är det stora inom teatern just nu. Efter den kände jag att jag ville fokusera djupare på skådespelaren och komma ner i format. 
När Kia Berglund, tillsammans med kompositören Rikard Borggård, startade Teater Giljotin 1989 var det ett medvetet val för att kunna gå sin egen väg. Gruppen söker efter det nya, udda och gärna nordiska berättandet som visar att   teatern betyder något i såväl samtid som samliv och samhälle.

På repertoaren har bl a stått dramatiseringar av Inger Edelfeldts romaner Den täta elden och Kamalas längtan och Maria Jotumis skilsmässodrama Det vacklande huset. Kia Berglund var också först utanför Norge med att sätta upp en pjäs av Jon Fosse. Idag spelas hans verk över hela världen och han jämställs med mästare som Ibsen. 
– Jag kände direkt när jag läste Barnet att det var något genialt jag fått fatt i. Han öppnar nuet för oss. Det finns en stark humanitet i det han skriver och inte ett spår av spekulation eller påhitt.   
Jon Fosse tyckte så mycketom deras föreställning att han skickade sin nästa pjäs, Natten sjunger sina sånger, och bad gruppen sätta upp den också. 
Även teaterrecensenterna har så gott som samfällt hyllat verksamheten vid Teater Giljotin och publiken har strömmat till den lilla källarlokalen vid Odenplan. 
– Att vara konstnärlig ledare inom teatern har likheter med att vara chef inom näringslivet. Du måste vara en teambyggare, gilla att ta beslut och ständigt arbeta för att höja kvaliteten. Fast vi jobbar inte med död materia, utan kött och blod som pulserar. Skådespelare är bångstyriga samtidigt som de har behov av trygghet. 

Kia Berglund framhåller med hetta att hon är trött på snacket om ”stackars fria grupper”. 
– Konstnärligt sett är det inte en brist att vara en liten fri grupp, utan en enorm tillgång. Det finns inget krav på att göra kommersiell teater utan full frihet att experimentera och söka sig fram.   
Efter Dramaten är det Göteborgs stadsteater som gäller för Kia Berglund. Teaterchefen Jasenko Selimovic och hon har en längre tid diskuterat ett samarbete. Till våren blir det äntligen av. 
– Berättarprojektet Ensamt är en fantastisk idé som han föreslog och jag genast tände på. Tidigare har han öppnat   teatern för samhällsskildrandet, nu ska samhället in och görateater. Det kallar jag mod.

Manuset till Ensamt baseras på de berättelser om ensamhet som människor skickar in. Först var det tänkt att bara kvinnor skulle få bidra, nu har av demokratiskäl även män inbjudits.
– Ämnet berör ju alla. Vi nutidsmänniskor är fullständigt besatta av kommunikation samtidigt som vi kanske är mer ensamma och isolerade är någonsin tidigare. Men ensamhet behöver inte bara upplevas negativt. Det kan ses som en lyx och njutning också.
Berättelserna, som ska bearbetas till dramatisk form av poeten Lina Ekdahl, strömmar in. Kia Berglund har just fått en första sändning brev. 
– När jag läste dem grät och skrattade jag om vartannat. Allt jag ballat till i huvudet runt föreställningen föll platt inför dessa autentiska skildringar av ensamhet idag. Än en gång handlar det om vad som händer när man inbjuder människor att ta ansvar och vara medskapande, säger hon.

LÄNK TILL ARTIKEL

Recension Kulturnytt av Maria Edström

LYSSNA PÅ RADIORECENSIONEN HÄR

Holla och Röör skriver människans alfabet i "Another Nice Mess"

 Den holländska scenkonstnären Karina Holla har flera gånger gästspelat på Teater Giljotin i Stockholm, senast med tyske Manfred Karges pjäs ”Främmande kropp”. Nu har Holla tillsammans med svenska skådespelaren Gunilla Röör skapat en egen föreställning utifrån Helan och Halvan-figurerna: ”Another Nice Mess” – en egensinnig och underbar föreställning tycker vår recensent Maria Edström.

”Vi är två björnar som dansar på en het platta.” börjar de två, Karina Hollas Helan och Gunilla Röörs Halvan, på en gång porträttlika och något helt eget. I början är språken holländska och svenska för att så småningom helt övergå till engelska och det är inte helt säkert att det inte handlar om två öl och en varm tallrik.    

 Ingenting är överhuvudtaget säkert när dessa två är i farten, Helan och Halvan, sång-och dansmän, luffare, med en skvätt av Becketts Vladimir och Estragon. De tar om, spelar samma scen igen, sjunger samma sång igen – fast på nya vis. Tappar sugen, vill hänga sig, vill äta morot, demonstrerar olika slags skratt, ruskar på sig och går vidare.

Och det var längesen jag skrattade så totalt på teatern och blev så rörd och beslagtagen som här. Holla med sitt ansikte som verkar leva sitt eget uttrycksfulla liv, Röörs rörande lilla tofs på huvudet och med sin kropps rörande rörlighet. Och tvärtom, båda har hittat ett slags det mänskligas alfabet i sina uttryck.

Ibland blir det läskigt, en konstig ton, konstiga ljud hörs – världen är en så farlig plats. Och en underbar plats i små stunder av lättnad. Sen iväg igen, samla ihop anletsdrag och väskor och trava vidare.

Varför är ”Another Nice Mess” så gripande? Som något viktigt vi glömt men ändå minns? Mötet med dessa två känns helt nödvändigt och oumbärligt. Så i dessa besynnerliga tider ordinerar jag alla att utsätta sig för ”två björnar som dansar på en het platta”.

Maria Edström

maria.edstrom@sverigesradio.se

Recension Aftonbladet av Amelie Björck

Komikerpar som är ljuvligt att skåda
Amelie Björck får inte nog av Helan och Halvan på Teater Giljotin

TEATER. Ända sedan nederländaren Karina Holla förra våren besökte Teater Giljotin med en soloföreställning har jag längtat efter ett återseende. När Hollas ansikte skulpteras om från paddflicka till diabolisk raggare eller Skrietpersonifierat, när de stora händerna går från det fågelskrämmevispiga till det dandychicka på en sekund, är det som att stå vid teaterns big bang. Detta är förvandlingskonstens kärnverksamhet.

Inte många svenska skådespelare skulle kunna matcha Hollas fysiska teater på en naken scen – men Gunilla Röör, hon kan. Och hon gör det på det mest intagande vis i föreställningen Helan och Halvan – another nice mess.

Röörs skådespeleri har alltid varit skarpskuret och modulerat, även om hennes grundämne kanske är orden som hon formar likt modellera i munhålan, där Hollas första element är lemmarnas rörelse. Nu möts de på alla plan och lär av varandra i plommonstop, kostym och slips. Det är helt ljuvligt att skåda.

Komikerpar har det funnits många genom tiderna och poängen brukar ligga i friktionen mellan rollerna. Hos Helan och Halvan är inte bara kroppshyddorna varandras motsatser – Halvan är den timide och tankspridde som får knas att hända, medan Helan är doern som försöker sopa upp, men gör saker etter värre.

I Hollas & Röörs fria parafras är polariseringen och slapsticken mindre viktig. Hollas Helan-figur har en pervo-glimt, likt en Staffan Westerberg på galet humör. Röörs figur har Halvan-friss, sorgsnare uppsyn och följer oftare än hon för. Båda hämtar de ibland repliker, ritualer, morötter och rovor från luffarna i I väntan på Godot. Det är en fin notering att närheten mellan infernaliska motgångar och skratt finns såväl hos Beckett som i Hollywoods mellankrigskomedi.

Skratt och lite steppdans är ibland det enda som kan stilla ett darrande harhjärta. Skrattskolan där Röör lär Holla skillnaden mellan fnitter och ett magskratt som får hullet att dallra (hon visar) är inte bara rolig, utan vacker för att den hyllar kvinnokroppens alla möjligheter – till exempel till ett riktigt gött gubbgarv för att få upp livsmodet.

Jag får inte nog av detta par och deras orädda gestaltning av (våra strategier mot) den stora rädslan. Jag inser att jag inte bara vill se utan vara dessa barntantskådespelare, bortom allt vad tid, kön och skam heter.

Amelie Björck Aftonbladet

Recension SvD av Anna Ångström

Helan & Halvan – Another nice messLivet blir en fest med Röör och Holla

”Helan & Halvan” i Gunilla Röörs och Karina Hollas version blir en vacker, vemodig och underhållande skildring av vänskapens väsen. Med Beckett som resonans använder de teatern som frizon för lek och allvar och gör livet till en fest, skriver Anna Ångström.

 

Av Anna Ångström
Koncept & skådespelare: Karina Holla, Gunilla Röör. Kompositör: Rikard Borggård m fl. Ljus: Anders Shorty Larsson.

Samuel Beckett förbjöd som bekant kvinnor att spela hans absurda signaturpjäs ”I väntan på Godot”, en anvisning som har utmanats i sceniska queerprojekt och nytolkningar. Kanske skulle den svartsynte dramatikern, som ju älskade (stum)filmens komiker – Helan & Halvan, Charlie Chaplin, Buster Keaton och bröderna Marx – ha kapitulerat inför den kammarvariant som Karina Holla och Gunilla Röör nu spelar på Teater Giljotin.

Två mogna, mångsidiga och galet generösa kroppsekvilibrister tar sig, via just Helan och Halvan, an fragment av den pjäs Beckett själv kallade ”a bloody mess”. Klädda i kostymer och kubb sitter de på slitna kappsäckar i inledningen. Någon osynlig kraft verkar ha skruvat upp deras kroppar som rör sig mekaniskt och kastar hotfulla skuggor i fonden. ”Vi är två björnar som dansar på en het platta”, påstår dessa luffare som rids av existentiella kval; att bli ensamma, osynliga, glömda.

Liksom Didi och Gogo försöker de fördriva tiden och muntra upp sig med att gräla, retas och äta morot – när de inte funderar på att ta livet av sig. Och i Becketts anda är de samtidigt medvetna om sin roll som aktörer, som estradörer. De sjunger och spexar med en menande blick mot publiken.

Samspelet mellan Karina Holla och Gunilla Röör är tätt och vältajmat ut i minsta slapstick och betonar deras fysiska olikheter. Holländskan Holla är en förvandlingskonstnär av stora mått, som behärskar den fysiska avantgardeteaterns former. Hon gör Helan till en smått grotesk översittartyp med svårtyglade reflexer, som att sparka kumpanen i rumpan. Röörs underdog Halvan svarar dansant och avväpnande snabbt. De hänger ihop som ler och långhalm och tacklar sin livsångest på ett rörande vis. Att demonstrera olika former av manligt skratt kan vara en metod, att dela en värmande filt och sjunga Chaplins sång ”Smile, what's the use of crying?” en annan.

”Helan & Halvan” i den här kvinnoversionen blir en vacker, vemodig och våldsamt underhållande skildring av vänskapens väsen och konsten att överleva. Holla och Röör använder teatern som frizon för lek och allvar, och gör livet till en fest med denna sceniska pärla.

Idioten imponerar - SR

Fjodor Dostojevskijs romaner är populära på teatern, nyss gjorde Mattias Andersson sin andra Dostojevskij-dramatisering med ”Idioten” på Dramaten. Och i helgen hade Teater Giljotin i Stockholm premiär på samma roman i monologform där skådespelaren Zardasht Rad själv har bearbetat, regisserat och står på scen.

Maria Edström har sett ”Idioten”

Nyss på Teater Giljotin var Tjechovs rollfigur Astrov föremål för en monologföreställning som spände mot samtiden och nu är det furst Mysjkin som står där med Dostojevskijs hela roman som fond. Och det är djärvt att koka ner detta myller till en monolog, men Teater Giljotin är djärva och inte minst skådespelaren Zardasht Rad som med scenisk auktoritet tar sig an denna motsägelsefulla, sköra, gode och aningslöse Mysjkin – ”idioten” med sina epileptiska anfall. Rad fångar direkt Mysjkin anländ från Schweiz där han vårdats för sin sjukdom, hans öppna glädje och sårbarhet och spelar mot oss i publiken som vore vi den ryska S:t Petersburg-societen som betraktar, hånar och förförs.

Rad har också fogat in andra textfragment och både ”Ne me quitte pas” och Shylocks klassiska monolog ur Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” fungerar, legeras mot Dostojevskij - däremot blir vissa nyskrivna partier lite mer konstruerade. Bäst är det när texten håller sig tätt mot gamle Fjodors, som i kärlekshistorien med den stackars Nastasia Filippovna, så sorglig, vacker och förfärlig.

Rads Mysjkin får behålla sin gåtfullhet, det är som om hans skådespeleri är ett musikinstrument som ömsint och lekfullt spelar fram olika teman kring sin rollgestalt. Och egentligen är jag inte en vän av dessa enmansshower utan regissör och dramaturg, de behövs, men måste tillstå: Zardasht Rads egenkreerade ”Idioten” är mycket imponerande.  

LYSSNA PÅ HELA RECENSIONEN HÄR

EXAMENSKONSERT av Andreas Petterson

Fredag den 4 mars kl 19.00

En konsert. Originalkompositioner. Teater och musik i tvetydigt likstämmiga improvisationer. Ett spännande möte. En oviss upplösning!

Varmt välkomna till Andreas Petterssons examenskonsert!
Den kommer bestå av två kortare akter:

- I första akten framförs originalkompositioner av Andreas med en kvartett bestående av:
Joel Karlsson - träblås
Rui Hallvares Andrade Paes - piano
Felisia Westberg - bas
Andreas Pettersson - trummor

- I andra akten framförs en kortare föreställning där improviserad musik och improviserad teater befruktar varandra i något ovisst och konstigt!
Då gästas kvartetten av:
Albin Vesterberg - gitarr
Ida Löfholm - teater
Erik Andergren - teater
Michael Forsberg - teater

Valfritt inträde!!!!
Ta med kontanter till mingel och fika i pausen!!!!

"Jag har under den senaste tiden odlat ett intresse för att kombinera olika konstarter, att låta sig läras och influeras av varandra. Detta har mynnat ut i ett experiment som jag kallar Frihet, jämlikhet och teater. I denna kortare föreställning som är ett forskande i konstnärligt skapande kommer vi kasta oss ut i improvisationer med avstamp i förbestämda situationer. Dessa situationer som kan drabba oss alla ska vi försöka gestalta med hjälp av musik och teater.

En av de viktigaste byggstenarna i experimentet är jämlikhet mellan konstarterna. Jag har därför skapat tre olika koncept där alla ges samma förutsättningar, musiker som skådespelare. Vi har aktivt jobbat med att byta roller i ensemblen för att motverka de stereotypiska hierarkierna och alla har tilldelats liknande direktiv oberoende av vad man utövar.

I varje scen kommer en skådespelare och en eller flera musiker vara ovetandes om situationen de hamnar i och vilka förutsättningar som finns. Dessa kommer för tydlighetens skull bära mössa!"

Sista spelveckan

Astrov in action

Astrov in action

Nu går vi in i sista spelveckan med endast 6 föreställningar kvar! Boka dina biljetter och missa inte denna djupdykning i Tjechovs karaktär Astrov. 

Recensioner i utdrag:

”Det är varmt, sand på golvet, cikadorna sjunger och en poplåt hörs svagt i en transistorradio och vår Astrov står i sina smutsiga gröna kirurgkläder och opererar under primitiva förhållanden – långt från det sönderfallande tsardömet Ryssland – här är vi hos nuets läkare vid gränserna, sjukdomens, krigets och det egna psykets gränser.” SR-Kulturnytt

”Texterna till Astrov är hämtade från Anton Tjechovs ”Onkel Vanja” från 1897. Trots att det har gått över 110 år sedan de skrevs känns de märkligt moderna och karaktären får liv både genom dagens världsproblem, som till exempel naturkatastrofer, och genom tidlös, allmänmänsklig kris och kärlekstörst.” Tidningen Kulturen

”Lyckad dissekering av Tjechovs Astrov. Det händer ibland att någon liksom frikopplar en roll från dess sammanhang och tid för att dissekera den. Tittar mer noggrant ner mot den avgrund vi alla är. Skär bland senor och bevekelsegrunder, obducerar alla dessa repliker för att hitta en kärna – inte bara en bifigur. ” SvD

SvD recenserade Astrov

Lyckad dissekering av Tjechovs Astrov

Det händer ibland att någon liksom frikopplar en roll från dess sammanhang och tid för att dissekera den. Tittar mer noggrant ner mot den avgrund vi alla är. Skär bland senor och bevekelsegrunder, obducerar alla dessa repliker för att hitta en kärna - inte bara en bifigur. 

Läs hela recensionen

svd bild.JPG

"Det är effektfullt"

”Astrov” – Tjechovs rollfigur på Teater Giljotin.

Att göra en ny pjäs utifrån en rollfigurs perspektiv är ett grepp som tex dramatikern Tom Stoppard gjorde med Gyllenstierna och Rosencrantz ur Shakespeares ”Hamlet” – nu har regissören Kia Berglund på Teater Giljotin i Stockholm gjort detsamma med läkaren Astrov i Tjechovs ”Morbror Vanja”. Skådespelaren Josef Säterhagen står ensam på scen i en dryg timme i föreställningen ”Astrov.” Maria Edström var där.

Det är varmt, sand på golvet, cikadorna sjunger och en poplåt hörs svagt i en transistorradio och vår Astrov står i sina smutsiga gröna kirurgkläder och opererar under primitiva förhållanden – långt från det sönderfallande tsardömet Ryssland – här är vi hos nuets läkare vid gränserna, sjukdomens, krigets och det egna psykets gränser.

Det är effektfullt att dubbelexponera Tjechovs trötte doktor med denne moderne biståndsläkare, så lika: betingelserna som gröper ur, skapar en trötthet bortom sans och vett, bara alkohol och nåt slags kärlek lindrar till slut.

Josef Säterhagen spelar säkert fram denna ett slags belägenhet, likt sin förlaga längtar han hem till sina gröna skogar som för att få luft. Han blir alltmer besynnerlig, egendomlig, ”nördig” som han säger. Och döden är här lika ohjälplig.

Föreställningen formar sig till en sårig och intensiv meditation över hjälpandets hjälplöshet, och precis som Tjechovs Astrov undrar vi om framtidens människor; ”Kommer de ha ett gott ord över för oss?”

Maria Edström SR Kulturnytt

LYSSNA PÅ RADIORECENSIONEN

"Kärlek och längtan. Astrov på Teater Giljotin"

Texterna till Astrov är hämtade från Anton Tjechovs ”Onkel Vanja” från 1897. Trots att det har gått över 110 år sedan de skrevs känns de märkligt moderna och karaktären får liv både genom dagens världsproblem, som till exempel naturkatastrofer, och genom tidlös, allmänmänsklig kris och kärlekstörst.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen.

Kärlek och längtan. Astrov på (Teater) Giljotin

Den febriga monologen kretsar kring karaktären Astrov, familjens läkare i Onkel Vanja. Här är han förvandlad till en förtvivlad ensamvarg med dåligt miljösamvete och iPhone.

Men mycket väl skulle han samtidigt kunna ha varit en läkare för hundra år sedan, minus mobiltelefonen. Hans tankar utgör centrum av porträttet, som inleds vid ett operationsbord där han är i färd med att avsluta en tolv timmar lång operation som slutar med att patienten dör. Självklart står pluntan och väntar på honom och självklart bäddar detta för existentiell kris och alla upptänkliga klyschor som historiskt sett tillhört idén om den tänkande vita mannen. Men i en modern kontext upplevs det i den här uppsättningen som något som berör alla människor.

Karaktären Astrov står framför en uppriggad kamera och upprepar mässande samma fras om hur vi människor förstör naturen. Det blir alltmer kraftfullt, hans röst alltmer ansträngd tills att han skriker ut orden till sin inbillade partner på andra sidan linsen. Han filmar sig som om han vill förstärka och förverkliga orden och som om problemen försvinner om han skriker tillräckligt högt, om han dokumenterar varje ord och ingivelse.

Han blir full och dansar som besatt, han faller ihop i en hög, han talar som i en feberdröm om ytterligare ett tillfälle när han inte kunde rädda livet på en patient. Dialogen med kameran, med liket, med personen som upprepade gånger söker honom på mobilen och med porrstjärnan i tidningen som han förverkligar, är en värld skild från den värld Tjechovs välbefolkade dramer utgörs av.

Men här finns samma klaustrofobiska känsla av att världen samtidigt krymper och blir större. En värld som blir allt svårare att greppa och samtidigt får individen desto svårare att förlika sig med sin borttynade maktposition.

Skådespelaren Josef Säterhagen briljerar med sin energi och en kroppslighet och en stark röst som intar hela scenen. En dynamisk fysik och inlevelse i talet når längst upp på översta raden och utstrålar pondus, trots förmodade premiärnerver. Han förmedlar väl en bottenlös förtvivlan och desperation, men också en känslighet som nästan blir komisk.

Men det är svårt att skratta åt den eftersom vi alla varit där i kriser och tvivel på den egna förmågan att fästa sig vid någon och förmågan att älska. I denna självömkan ryms naturligtvis en längtan efter kärlek. Det är en fin linje från brinnande desperation till hopp, drömmar, moral och längtan, vare sig det handlar om att göra världen till en bättre plats och rädda miljön eller att fånga upp känslan och våga kasta sig ut på den.

PERNILLA ANDERSSON
SCENKONST TIDNINGEN KULTUREN
PUBLICERAD 22 SEPTEMBER 2015